12 dec 2017 – Hur går det för familjen Sandberg på Öland – Sveriges sista hemundervisande familj?

Familjen Sandberg på Öland, som vi skrivit om flera gånger tidigare, fortsätter sin kamp för möjligheten att hemundervisa i Sverige. Familjens senaste rättsfall överklagas nu till Europadomstolen med stöd från den amerikanska hemundervisningsorganisationen HSLDA. Här är senaste nytt om Sandbergs i Färjestaden i Mörbylånga kommun.

Socialtjänsten i Mörbylånga kommun ser efter tre(!) socialutredningar inga problem med hemundervisning gällande barnens utveckling. Man kan föreställa sig att de har allvarligare fall att ta sig an än att agera som kommunens politiska polis gentemot barn som dokumenterat mår utmärkt, lär sig väl och utvecklas socialt fullt normalt. Gissningsvis har inte alla barn i kommunen så väl förspänt.

Däremot förefaller kommunens skoltjänstemän ha fastnat i en prestigekamp med familjen, något ROHUS tyvärr känner igen från andra tidigare fall. Man har försökt omtolka barnkonventionen till att säga att alla barn har rätt till grundskoleutbildning, vilket var och en som läser konventionen inser är fel. Som ROHUS tidigare har visat så ger de internationella människorättskonventionerna hemundervisning ett starkt stöd. Se Berlin-deklarationen och The Rio Principles.

I sin iver att till varje pris få barnen till skolan försöker nu skoltjänstekvinnan få in barnen i förtid till högstadiet. Marita Sandberg berättar:

Denna i övrigt sympatiska kvinna har frågat ledningen på friskolan, där våra äldsta barn gått, om de kunde ta emot Ninni och Nomi i förtid. Skolan har endast högstadium, men skulle fundera och återkomma. Kommunens enda intresse verkar vara att få in barnen i en skola så snart som möjligt, för att undvika repressalier uppifrån. Om barnen sedan mår bra där eller inte, verkar inte alls spela någon roll. Men vi föräldrar, socialtjänsten och rektorn ifrågasatte det lämpliga i att placera åtminstone vår tioåring ensam i en klass i en högstadieskola. Vi föräldrar, tillsammans med rektorn, var mer inne på den lösning vi hade första gången vi jagades med vite. Då fick ju barnen vid två tillfällen per vecka träffa en lärare under knappt två timmar per tillfälle och alla var nöjda. Det ville inte kommunen fortsätta med följande läsår då det endast handlade om två barn.

ROHUS var i våras i kontakt med Skolinspektionen och ifrågasatte de starkare åtgärder som Skolinspektionen då krävde att kommunen skulle vidta. ROHUS brev till inspektionen kan läsas här. Skolinspektionen svarade en vecka senare och svaret kan läsas här. Vi tycker att Skolinspektionens svar talar för sig själv och inte behöver någon utförligare kommentar. Det går dock inte att frigöra sig från tanken att Skolinspektionen, liksom många svenska kommuner, drivs mer av en överdriven ängslan för lagstiftaren, än av omsorg om elevernas lärande och utveckling.

Senare har Marita varit kontakt med handläggaren på Skolinspektionen som ROHUS kommunicerat med. Marita berättar om kontakten:

Handläggaren tyckte att det var kommunens ansvar att ordna undervisning som passar barnen och jag upplevde att hon tog mer parti för mig och barnen, än för kommunen. För henne verkade det inte vara några problem om kommunen skulle lösa frågan som de gjort tidigare; med en lärare som barnen får träffa vid ett par tillfällen per vecka.

Man kan ana att Skolinspektionen ändå tänkt ett varv till. Kommunen har nu fram till den 15 februari på sig att återkomma till Skolinspektionen med vilka åtgärder man vidtagit. Vi återkommer.

Nya viteshot hänger fortfarande i luften. Den som vill och har resurser får gärna stödja ROHUS vitesfond.