Familjen Sandberg berättar…

Då en av våra söner visade väldigt tydligt att han mådde dåligt i skolan och vi insåg hur illa det verkligen var ställt, förstod vi att han behövde ta en längre paus från skolan. Vi hade under flera års tid varit engagerade i en familjeorganisation, Haro, och genom den träffat en underbar familj (Himmelstrand) som hemundervisade sina barn. Vi hade inte reflekterat över deras val förrän tanken dök upp hos oss att det kunde vara lösningen på våra bekymmer.

Vi ansökte om att få rätt att hemundervisa under läsåret 2010/2011 och hade tänkt att sonen skulle tillbaka till skolan efter det. En miss hade vi gjort i vår ansökan; vi hade inte angett för vilket barn ansökan gällde. Skolchefen ringde och undrade och efter att snabbt övervägande beslutade vi att ansökan skulle gälla både sonen och de två yngre systrarna som gick på samma skola.

Då vi haft barnen hemma ett par månader och öst kärlek och tid över dem, började de två äldre berätta om vad de utsatts för i skolan. Både barn och vuxna hade utsatt dem för kränkande behandlingar och mobbning. Då vi började leta information visade det sig att skolan av Skolinspektionen fått hård kritik efter att barn berättat att de inte hade någon vuxen som de skulle våga vända sig till då de blivit mobbade. Det var mobbarna som ”ägde stället” och hotade sina offer med repressalier om de sade sanningen.

Vi insåg att vi under inga omständigheter skulle kunna skicka barnen till den aktuella skolan (Färjestadens skola). Hemundervisningen blev vår modell och vi fascinerades över hur väl den fungerade.

Efter vårt första år tog det stopp i och med den nya skollagen, men vi fortsatte. Följderna för oss blev en grundlig socialutredning (där vi ”frikändes” då frågan var av skolrättslig karaktär), hot om vite och en massa härjande och träffar med skolledning och skolkurator.

En tjänsteman med både hjärta och hjärna såg till att vårt första viteshot upphävdes och ordnade ”skolgång” under två månader med knappt fyra timmar per vecka. Under den korta tiden, kunde den erfarna läraren från en annan skola i kommunen se att en av flickorna borde hoppa över en årskurs på grund av sin höga kunskapsnivå. Det fungerade utmärkt då hon sedan började högstadiet.

Under alla de här åren har vi varit helt öppna med vad vi håller på med. Vår dörr har stått öppen för tidningar, TV, specialpedagog, kurator och socialtjänst. Ingen ska kunna komma och påstå att vi ”stängt in” våra barn.

Sedan våra båda yngsta blev skolpliktiga har vi periodvis låtit dem gå i en liten byskola. Men nu känner vi att det inte fungerar. Det är svårt för alla att kombinera hemundervisning med skola. Dessutom har de utrustat barnen med läsplattor, vilket vi känner oss oroade för på grund av den strålning barnen då utsätts för.

En ny runda med socialtjänsten är nu inledd efter orosanmälan från kuratorn. Vi har också ett nytt viteshot hängande över oss. Skolans personal anser sig ju per automatik bli oroliga för barn som ”hålls hemma från skolan”. Men våra flickor vill inte till skolan eftersom de trivs så bra med hemundervisningen och därför fortsätter vi. Den nya skolchefen lovade skicka oss ett förslag till lösning, men i brevet redovisar han istället vad han kallar ”mitt beslut” och upprepar att man kommer utkräva vite om vi inte lyder. Vi vill ändå tro och hoppas på att tjänstemännen till slut ska förstå att vi menar allvar och sluta bråka med oss.

En ny utredning utfördes av socialtjänsten under hösten 2015 efter en orosanmälan från kuratorn. Men det konstaterades än en gång att barnen mår bra av att hemundervisas. Om Ninni skriver man: "Ninni uppfattas trivas med hemundervisning och det finns inget som tyder på att hon inte utvecklas kunskapsmässigt. Den oro som finns är Ninnis begränsade sociala sammanhang." Detta samtidigt som de återger skolans omdöme; "Hon har social kompetens..."

Under socialtjänstens iakttagelser angående flickorna konstateras att "Nomi kan läsa, skriva och räkna. Hon uppfattas av handläggaren som smart och kunnig."

I utredningen står också: "Skolan beskriver Nomi som en flicka med god självkänsla men att hon ändå är osäker. Hon står stadigt trots att hemmet och skolan ibland har olika uppfattningar om hur skoldagen fungerar. Skolan anser att Nomi hamnar emellan när hon inte får gå på fritids med kompisar."

Skolans personal samt socialtjänsten anser sig ju per automatik bli oroliga för barn som ”hålls hemma från skolan”. Men våra flickor vill inte till skolan eftersom de trivs så bra med hemundervisningen och därför fortsätter vi. Nomi är en lugn, reflekterande flicka och det anses i skolan som ett handikapp som man måste "bota" genom att tvinga barnen att knyta kontakt på sätt som inte är naturliga för barnet. Våra flickor har sociala nätverk men i dem ingår personer i olika åldrar, nationaliteter och social bakgrund. Detta ser vi som en fördel, men skolan som en nackdel.

Den nya skolchefen, David Idermark, lovade skicka oss ett förslag till lösning, men i brevet redovisar han istället vad han kallar ”mitt beslut” och upprepar att man kommer utkräva vite om vi inte lyder. Detta vite kräver nu Kronofogden in.