rohusheaderimage
rohusheaderimage

HEM

AKTUELLT

OM HEMUNDERVISNING

FRÅGOR & SVAR

OM ROHUS

BLI MEDLEM

KONTAKTA OSS

VITESFONDEN

rohusheaderimage
rohusheaderimage

Hemundervisning – Jonas berättar om sin exil från Sverige

Artikeln publicerades i tidningen Haro! i december 2013 under rubriken:
"Förändring – Svenskarna som blev utvisade ur Sverige"

––––––––––––––––––––––––––

Vi har blivit anmälda till socialtjänsten. Vårt yngsta barn går inte skolan. Uppsala kommun vet mycket väl varför – vi hemundervisar honom. Vi har ansökt om tillstånd i laga ordning och överklagat kommunens standardsvar – nej – till förvaltningsdomstolen, och det är inte första gången. Dock har kommunens tjänstemän vid flera tillfällen intygat att de vet att vi är en god familj som tar väl hand om våra barn. Och mycket riktigt, när jag väl sitter i mötet med socialtjänsten är anmälan mycket kort – bara tre rader - gissningsvis beordrad av kommunens jurist.

Som alla svenska föräldrar vet är inte socialtjänsten att leka med. Självklart har jag därför vidtagit försiktighetsåtgärder. När jag sitter på mötet med socialtjänsten är hela familjen utomlands. Socialtjänstemännen är lite sura för att jag inte tog med mig vår då sjuårige son – en risk jag ville undvika, och en upplevelse jag ville bespara honom.

”Kan ni garantera våra barns säkerhet?” frågar jag socialtjänstemännen. ”Vi kan aldrig ge sådana garantier”, blir svaret. Efter en stunds samtal förstår de att anmälan bottnar i ett prestigekrig från kommunen gällande vår hemundervisning. De verkar inte särskilt förvånade. ”Kan de fortsätta att anmäla oss?”, frågar jag. De svarar att vi kan bli anmälda om och om igen. ”Är det möjligt att säkert hemundervisa våra barn under dessa förhållanden?” frågar jag. Jag får ett svar, lika diplomatiskt som tydligt: ”Vi på socialtjänsten har inga åsikter om hemundervisning, men om ni vill fortsätta att hemundervisa era barn så är det säkrast att ni lämnar landet.”

När socialtjänsten rekommenderar exil för att skydda sina barn mot statens möjliga omhändertaganden, ja då hör man budskapet och lyder det. Socialtjänstens rapport från mötet ”friade oss” helt denna gång och kritiserade indirekt kommunen för en onödig anmälan. Vi insåg att vi hade en liten respit tills kommunens nästa drag, vilket kom bara någon vecka senare, en talong för ett rekommenderat brev från Förvaltningsdomstolen. Min hustru och jag la talongen åt sidan. Sista avhämtningsdag var den 27 december. Låt oss fira vår sista jul i Sverige ifred tänkte vi. Det var rätt tänkt. Det var Förvaltningsdomstolen som ville ha vårt utlåtande om det vite på 180 000 kr som kommunen begärt att få utdömt.

Jag skrev till det ansvariga kommunalrådet som enligt egen utsago var ”väl insatt i vårt fall”. Jag frågade henne om hon avsåg att utvisa oss ur landet. Jag hade tidigare bett om ett samtal med henne, men hon vägrade. Jag insåg att jag prövat varje tänkbar utväg och alla var stängda. Även jurister och politiskt erfarna personer som jag talat med antydde att mina barn nog var i viss fara. Jag hörde det klart och tydligt i mitt inre: ”Fly Sverige och det snabbt innan det är för sent!”

Jag fick tips om en lägenhet på Åland, det närmast säkra stället att fly till. Min hustru bad mig att åka själv och inspektera lägenheten. Resten av familjen orkade inte följa med. Så hård var anspänningen. Det var undervåningen i en stor villa där den lugne och vänlige 78-årige hyresvärden bodde på övervåningen. En mycket mindre lägenhet än vårt radhus i Storvreta utanför Uppsala. Även om hyran var rimlig skulle det bli dyrt tills vi flyttat helt och sålt vårt radhus i Sverige där vi bott i 22 år.

Några dagar senare körde jag en lastbil till Åland med de viktigaste möblerna och inventarierna. Ytterligare några dagar senare, en tidig snöig februarimorgon, åke hela familjen under tystnad till Ålandsbåten i Grisslehamn på den väg som mina barn döpt till ”hemundervisarnas flyktväg”. När vi lämnat svenskt vatten kom leendena tillbaka hos oss alla. Vi hade klarat det! Jag tackar än idag de högre makterna för att vi förstod att lämna Sverige i tid.

Barnen förstod allvaret. Även om de kom till en lägenhet de aldrig tidigare sett var de tydligt lättade. Efter några dagar i den nya lägenheten i det nya landet så återfann de den inre glädje och kreativitet som varit borta de sista pressade månaderna i Sverige. Vi kände oss mycket välkomna på Åland och i folkmun kallas vi med ett leende för ”svenska skolflyktingar”.

När detta skrivs är vitet, som blev 100 000 kr efter den sista behandlingen i Högsta förvaltningsdomstolen, betalt trots att juridiska experter ansåg vitet vara oförenligt mot viteslagen. Tack vare ett fantastiskt stöd till ROHUS vitesfond behövde vi i slutändan inte betala en krona.

Vår f.d. granne i Storvreta var mycket upprörd över att vi tvingades flytta. ”Sånt här händer inte i Sverige”, sa hon. ”Sverige är kanske inte vad vi trodde att det var”, svarade jag.

Jonas Himmelstrand i december 2013

ROHUS - Riksorganisationen för hemundervisning i Sverige

m22

ROHUS pressmeddelanden

ROHUS-bloggen

ROHUS YouTube kanal

Hemundervisning i media

Familjer i exil berättar

GHEC 2012 i Berlin

Berlin-deklarationen

The Rio Principles

• • •

Hur kan man hemundervisa i Sverige?

Svenska hemundervisare berättar

Forskning och litteratur

Länkar